Synen på patinerade krukor har verkligen förändrats. Bläddrar precis i en gammal krukväxtbok från slutet av 1990-talet som jag fyndat på Bokbörsen och blir medveten om tidens tand.
I kapitlet om blomkrukor läser jag att: “förutom att materialet är bräckligt blir lerkrukor efter lång tids användning behäftade med skönhetsfel: de får fula fläckar på utsidan – en fällning av kalk och salter tränger igenom den porösa leran.”
Visst är det rätt fascinerande att det som folk i dag söker efter med ljus och lykta på loppisar och betalar dyra pengar för på Tradera för inte särskilt länge sedan ansågs direkt oestetiskt?
Och särskilt bräckligt är lera inte heller. Det är ju just det porösa i leran som gör att krukorna är så bra för växterna. Att materialet andas och får rötterna att trivas.
Jag har ju till och med skrivit ett inlägg om hur man kan patinera krukor för att få dem att se använda ut. En nödlösning för den som inte har tålamod att vänta.
Men hjälpa åldrandet på traven i all ära, det allra finaste är förstås en kruka som nötts av väder och vind under åratal av användande. Jag är en själv en sådan som jagar gamla krukor på loppisar och kan faktiskt förstå att nötta terakottakrukor kostar en slant på Tradera. Det tar tid att få till den rätta bedagade looken!