En tant jag tycker mycket om och känt sedan jag var barn sa för ett tag sedan: “Odling är nog bland det värsta jag vet!”
Uttalandet kom med eftertryck efter att jag småmysande berättat om alla mina odlingsprojekt och planer. Jag hajade förstås till, för hur kan man tycka illa om nåt så härligt som odling?
Till saken hör att hon är 85 år och uppvuxen under ganska knappa omständigheter på den Jämtländska landsbygden. När hon var barn var odling ett nödvändigt ont. Alla gårdar hade en obligatorisk “kålsäng” fylld av rotfrukter som drygade ut den övriga maten. För henne var odlandet och ogräsrensandet bara ett tvång. Nåt som kom utöver alla andra sysslor som skulle göras på gården.
Tänker man efter är det ganska självklart. Det som upplevts som ett tvång blir inte roligt och inget man vill lägga dyrbar fritid på. Jag däremot ägnar varje vecka timmar av min fritid åt att krafsa runt i landen där ute, men jag måste ju inte. Vill jag inte odla ett år så kan jag bara strunta i det och handla mina grönsaker i affären.
Ta paprikan på bilden (som jag förövrigt är sjukt stolt över). Hur mycket tid har jag inte lagt ned på mina paprikaplantor. Börjat förodla dem i februari, skött plantorna som bäbisar för att sedan plantera ut dem i den jämtländska kylan nån gång i juni. Ett experiment som egentligen var dömt att misslyckas, men ändå gör jag ideligen sånt. Är det värt den mödan? Absolut, för jag har råd att misslyckas och odling är min härligaste hobby!
Ha det gott!
/Bodil